Mer
"Vinst" och "lönsamhet" är två begrepp som ofta förväxlas. Men som framgår ovan är inte vinst ett mått på lönsamhet. Antag att du har två sparkonton där du på det ena har du sparat 1000 kr och på det andra 5000 kr. Det första kontot ger en ränta på 50 kr och det andra 100 kr. Vinsten (räntan) på det senare kontot är dubbelt så stor och man kan lätt tro att också lönsamheten är högre. Men om vinsten sätts i relation till det sparade beloppet ser vi att lönsamheten är 2,5%, d.v.s. bara hälften så stor jämfört med det första kontot - som ger 5%.
På likande sätt kan vi titta på lönsamheten i ett bolag. Om bolag A visar en vinst på 200 mkr och bolag B en vinst på 400 mkr behöver det inte betyda att bolaget B med den högre vinsten är mer lönsamt. För att mäta lönsamheten i ett bolag måste vinsten sättas i relation till det kapital som bolaget använder, d.v.s. det kapital som är investerat i bolaget.
Vi kan alltså definiera lönsamhet i ett bolag som:
Lönsamhet=vinst/investerat kapital.
Vinsten i ett bolag kan ses om "räntan" på det kapital som investerats i bolaget. Ofta används begreppet ”räntabilitet” som synonym för lönsamheten i bolag. De lönsamhetsmått som används är:
Med justerat eget kapital (JEK) menas det den del av obeskattade reserver som tillfaller bolaget och ägarna efter det att skatten betalats. I beräkningen av det justerade egna kapitalet kan hänsyn även tas till det genomsnittliga egna kapitalet under året. JEK är vanligtvis högre än det i balansräkningen redovisade egna kapitalet.
Vad är då en tillräcklig lönsamhet? Svaret är naturligtvis att "det beror på". I en förenklad modell för prissättning av kapital antas att "marknaden" (långivare, investerare m.fl.) bestämmer vilken lönsamhet de förväntar sig för att erbjuda kapital. Den lönsamhet (avkastning) som marknaden förväntar sig bestämmer i sin tur priset på kapital. Den ränta som banken vill ha för att låna dig pengar är alltså detsamma som det pris du får betala för att låna av banken.
För att få tillgång till kapital (t.ex. ett lån) förväntas du kunna betala marknadspriset, d.v.s. du förväntas kunna betala räntor och amorteringar. På samma sätt förväntas ett bolag kunna betala räntor och amorteringar till banken samt utdelning till sina ägare.
Marknadspriset på kapital varierar. För exempelvis lån varierar priset/räntan med risken (om låntagaren inte kan betala), beloppets storlek, amorteringstid, fast eller bunden ränta. Priset påverkas också av marknadens riskvillighet. I goda, positiva tider kan långivare och investerare vara villiga att ta högre risk och erbjuda kapital med lägre riskkompensation, d.v.s. ett lägre pris.
Ju lägre risken är att en låntagare inte kan fullgöra sina betalningar till en långivare, ju lägre är priset på lånet. Om det inte finns någon osäkerhet alls, t.ex. när staten lånar, talar man om "riskfri placering" och "riskfri ränta" (det finns dock de som anser att det egentligen inte finns någon helt riskfri placering och därmed ingen riskfri ränta). Eftersom staten vanligtvis ses som en mycket säker betalare används ofta räntan på statsobligationer som mått på den riskfria räntan. Lån till privatpersoner och företag inkluderar därför en viss riskpremie som tillägg på den riskfria räntan.
Hur kan man då bestämma marknadspriset på ägarnas kapital, d.v.s. det kapital som ofta kallas "riskkapital"? Pris på ägarkapitalet är, på motsvarande sätt som för lån, den ränta (förräntning, avkastning) som en investerare förväntar sig att få för att vara villiga att skjuta till kapital i ett bolag eller för köpa aktier på börsen.
En investerares krav på förräntningen på sina investeringar (i en portfölj) är summan av den riskfria räntan plus en riskpremie för den (oundvikliga, systematiska) risken, d.v.s. den risk som inte kan elimineras med genom en diversifierad aktieportfölj (se exempel nedan). Storleken på riskpremien kan inte bestämmas med säkerhet, den varierar över tiden och baseras till viss del på subjektiva förväntningar om framtiden. Risken är naturligtvis högre i ett nystartat, onoterat bolag jämfört med ett stort, börsnoterat bolag där det går att sälja aktien i fall man inte är nöjd med utvecklingen i bolaget.
Exempel:
I mars 2014 var den genomsnittliga riskpremien för Stockholmsbörsens stora bolag 5,6% (PWC: Riskpremie på den svenska aktiemarknaden). Den riskfria räntan var vid samma tidpunkt 2%. Totala avkastningskravet (och priset) på börsnoterat ägarkapital blir här 7,6%.
Eftersom risken i mindre bolag är högre påverkas även riskpremien. Vid samma tidpunkt hade mindre noterade bolag (marknadsvärde under 100 mkr) 3,7% tillägg i riskpremien. Detta ger en total riskpremie på 9,3% och ett avkastningskrav på 11,3%.
På motsvarande sätt gör investerarna bedömningar om riskpremie och avkastningskrav för onoterade bolag. Det är inte ovanligt att en investerare kräver dubbel riskpremie för att skjuta till kapital i ett onoterat mindre bolag, vilket skulle innebära ett totalt avkastningskrav (och pris) på eget kapital i bolaget överstigande 20%. En bidragande orsak till den betydligt högre riskpremien är att aktien kan vara mycket svår att sälja (aktien är inte "likvid") om investeraren inte är nöjd med utvecklingen i bolaget.
